Kämpar på

Jag håller suget stången. Ibland är det nära katastrof men tack vare Patrics enorma stöd har jag lyckats undvika de värsta fällorna. Vikten masar sig neråt i sakta mak. Den här veckan gick jag bara ner ett knappt halvkilo. Det är lättare att hålla motivationen om man ser mer skillnad på vågen. Jag har nu kämpat i nästan två månader. Totalt har jag tappat 4 kg. Det känns lite futtigt även om jag är oerhört glad att det går åt rätt håll.

För att öka på viktminskningstakten har jag bestämt mig för att köra lite striktare LCHF i en vecka. Bara för att se hur jag mår och om kilona rasar fortare. Jag är nu inne på dag tre. Väntar på omställningsbesvären. När  jag testade detta för några veckor sedan fick jag våldsam huvudvärk och stor matthet i hela kroppen dag tre. Det blev så illa att jag gav upp på femte dagens morgon. Men nu känner jag mig bättre rustad. Även om jag hade längtansfulla drömmar om bananer nyss. Sockret lockar var jag än går. Tur att jag sanerat hemmet från konstgjorda och ohälsosamma sockerfällor.

Än så länge går det bra. Och ikväll ska jag göra lite yoga. Det är bra för både kropp och själ. Imorgon kanske suget är borta?

En dag i taget…

2012-07-12 07.16.19

Sanningen jag inte vill veta

Okej. Jag vet att min kosthållning har varit tveksam i många år. Jag vet att alla kakor måste ta vägen någonstans. Men vilket idiotiskt infall fick mig att kliva på en fettprocentsvåg? Va? Så dumt.

Jag har nu varit socker och mjölfri i sex veckor. Det är imponerande tycker jag. Det kanske var det som fick mig att våga väga mig på den där monstervågen? Jag deltog på en alternativ/hälsomässa förra lördagen som mitt alter ego ”Madame Régine”. Innan besökarna kom gick jag runt och kollade in de andras montrar. Det var då jag upptäckte Vågen. I min naivitet trodde jag nog att mina sockerfria veckor redan gett mig en fantastisk och hälsosam fysik. Så intet ont anande tog jag av mig strumporna och tog ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig upp på den blanka metallplattan. Usch. Vikten gick åt rätt håll. Och muskelmassan var normal. Men fettprocenten! Jösses. 38 %. Ingen man vill skryta med direkt. Jag undrar hur det såg ut innan jag blev nyttig? Men det var en annan siffra som verkligen fick mig att vilja gråta. Min metaboliska ålder var 61 år! Inte kan det väl vara så illa? I och för sig vill väl företaget sälja sitt slim-trim-program och då är det säkert viktigt att alla börjar i sämsta tänkbara läge. Så kanske, kanske stämmer inte siffran med verkligheten? Eller lurar jag bara mig själv nu?

Det känns i alla fall bra att vara på gång. Sedan helgen har jag kört lite striktare med LCHF och vågen svarade direkt. I lördags vägde jag 83.7 kg. I torsdags 82.7 kg. Inte illa pinkat.

Så nu glömmer vi den där otäcka fettvågen och fortsätter med det positiva istället.

En dag i taget…
2015-10-24 16.26.39

 

Desperat åtgärd?

Mina sötsugsattacker går inte över. Nu har jag uteslutit (nästan allt) socker och allt mjöl i 5 veckor. Så jag tycker att min godislängtan borde ha minskat? I början var det lättare. Då åt jag väldigt lite kolhydrater. Nu är jag slappare. Slutsats: det måste vara något jag äter som triggar suget.

Motivationen dalar när man får kämpa hela tiden. Dessutom har vågen stått still i två veckor. Då är det lätt att börja tänka Choklaaaad. Hittills har jag bara tänkt (nästan, kommer till det). Men det är alldeles för nära nu. Idag köpte jag en mörk chokladkaka, 70 %. Som alternativ till 2 kg godis. Men om man börjar nagga i kanten på sina föresatser så bär det raskt utför – eller uppåt rättare sagt (på vågen).

Jag misstänker att det är risgrynsgröten på morgonen och potatisen till middagen som är bovarna i dramat. Men konstigt nog bli jag även sötsugen av bacon. Och för mycket ost. En del frukter är också triggers. Men banan och jordgubbar går bra. Det är allt tror jag. Just nu.

Jo, en sak till innan vi tänker framåt. Jag har en syndabekännelse. Igår bakade jag cookies. Bara en halv sats, men ändå. Mitt enda syfte var att äta upp allt själv. Så lågt har jag sjunkit. När doften av nybakade kakor spred sig i köket grät jag både av längtan och skam. Med darrande fingrar förde jag en spröd, gyllenbrun, chokladprickig kaka till munnen. Förväntansfullt väntade jag på att smaklökarna skulle dansa av glädje. Men istället fyllde en söt och stickande smak hela munnen. Det sved nästan på tungan. Kakan var äcklig! Besviken slängde jag resten av den i sophinken och frös in de andra. Sockeravvänjningen har gjort att mina smaklökar inte längre uppskattar allt för söta saker. Så hur jag än vill så kan jag inte döva sockersuget. För det smakar inte som jag vill längre.

Så, nu när jag utgjutit mitt hjärta är det dags att vända trenden. För att rivstarta och sätta fart på viktnedgången tänkte jag prova en leverrensning som dök upp på Facebook härom dagen. Därför mixade jag nyss selleri, citron, persilja och vatten enligt länken ovan. Första glaset har precis tvingats ner med visst motstånd. Det smakar värre än det låter.Mycket värre. Men den som sig i leken ger får leken tåla. Bara åtta glas kvar att svälja. Imorgon när levern börjar bli ren kanske det smakar bättre? Hoppas, hoppas…

En dag i taget…
cookiesbok_web

Jädra skavsår. Och andra utmaningar.

I söndags måste jag ha missat i matplaneringen på något sätt. För på eftermiddagen överfölls jag av en omänsklig längtan efter choklad. Jag klättrade nästan på väggarna av sötsug. Och då har jag ändå varit sockerfri i en hel månad. Ibland har jag varit lite sugen, men det har alltid varit hanterbart. Tills i söndags. Jag försökte få med Patric i mitt förfall. Men han stod emot. Det är svårare att ta bilen till affären och köpa ett kilo godis om sambon inte vill ha. Samvetet och allt det där ni vet. Så jag kämpade på. Det betyder inte att jag var tyst. Patric fick höra många varianter på en sockerberoendes desperata bönfall. Men han stod emot. Så jag stod emot. Han är en ängel min Patric.

Hur som helst så höll suget i sig hela eftermiddagen. Rastlösheten gjorde mig nästan galen. Till slut förvånade jag mig själv. Jag snörde på mig skorna och tog en promenad. Förstår ni det stora i det här? Jag tog en promenad istället för att köpa godis!

Nu till en av livets paradoxer. Snubbeltråden. Det onda som följer med det goda. När jag traskade vägen fram mot den härliga badplatsen några kilometer hemifrån kände jag ett svagt obehag på ena hälen. Väl framme gjorde det ont i både hälarna. Skavsår. Dumma skor! Men det fanns inte så mycket att välja på. Jag kunde ju inte gärna gå barfota i den kyliga vårluften. Så jag linkade hem. Resultat av mitt nyttiga val? Två köttiga skavsår.

Fast jag borde ha vetat bättre. För två år sedan bytte jag skor med svägerskan. Hon hade problem med sina och jag fick skavsår av mina. Samma storlek. Byte genomfört. Men nu har hennes skor tappat stinget. De är gamla och slita. Jag behöver verkligen nya. Och när jag var i källaren häromdagen såg jag mina gamla skor. Helena har nästan inte använt skor_webdem. Hon köpte andra. Så jag frågade snällt om jag fick ta tillbaks dem. ”Synd att ingen använder de där dyra märkesskorna?” Jag fick mer än gärna ta dem. Känns som om jag
tjänade väldigt bra på vårt byte medan Helena blev lottlös. Ja, ja. Synden straffar sig själv. För det var de skorna jag gick med i söndags. Och precis som alla andra gånger blev resultatet otäcka skavsår. Så fina och ändå så grymma…

Så nu kan jag inte promenera alls på ett par dagar. Jag är lite rädd att motivationen försvinner. Känner redan hur det seglar bort bland molnen. För nu måste jag köpa nya skor innan jag kan gå ut och gå. Det är jobbigt. Och så är det lättare när man är lättare. Så det är nog bäst att vänta tills jag är smalare. Även om vågen stått still i två veckor. Den som väntar på något gott….

Ja, ja. Jag får glädjas åt promenaden som blev av. En dag i taget.
ona_web.png

Kondis på glid

Idag var jag och min sambo på ett uppdrag. Vi skulle bära två soffor, tre resårmadrasser, fyra hyllor och en del smågrejer från andra våningen till vår släpkärra utanför porten. Ett till synes enkelt uppdrag. I alla fall om man har en gnutta kondis.

Musklerna finns där. Troligtvis tack vara mitt jobb. Jag lastar och slänger i genomsnitt ett ton skräp i veckan. Men kondisen lyser med sin frånvaro. För varje tur till andra våningen blev benen tyngre och tyngre. När allt var lastat var jag helt färdig. Ganska sorgligt. För jag vet att det är lätt fixat. Ett par snabba promenader i veckan gör stor skillnad. Men tror ni att jag går ut och går för det? Inte då. Jag väntar. På något mystiskt. Som helt plötsligt ger mig en vältränad kropp och maratonkondis utan minsta ansträngning. Den som väntar på något gott…?

Ja, ja. Även solen har sina fläckar. Just nu är jag galet nöjd med att jag klarade påsken utan socker och mjöl. Träning och kondis kommer så småningom.

En sak i taget. En dag i taget. Nu ska jag vila…

12593540_10209466976810566_5861965597171963186_o

Vem sa att det skulle vara lätt?

Jag har nu varit mjöl- och sockerfri i hela tre veckor. Inklusive påskhelgen. Ibland går det lätt som en plätt och ibland vill jag ligga i fosterställning och skrika. Dagarna före påskhelgen var jag sockersugen hela tiden. Jag har verkligen försökt lista ut vad jag gör annorlunda de dagar som suget hänger som en blåslampa i ansiktet på mig. Men det är svårt att veta säkert. Några saker har jag i alla fall listat ut.

  1. Om det börjar bli dags för nästa måltid så blir jag sugen innan hungern gör entré. Fördelen nu är att jag orkar hålla mig tills maten är klar. Förut hann det slinka ner både mackor och kakor innan bordet var dukat.
  2. Om jag har slarvat med att dricka vatten kan hjärnan börja skrika efter socker istället. Konstigt men sant. Om jag dricker ett glas brukar suget försvinna.
  3. Fel mat gör mig sugen. Brist på grönsaker är en fälla för mig. Om jag bara äter protein och fett mår jag inte bra. Magen gör uppror och suget lämnar inte min sida på hela dagen. Alla är vi olika. Jag behöver det gröna.
  4. Jag har upptäckt en del saker som triggar mitt sockersug mer än annat. Ost, vissa frukter och för mycket kaffe ställer till det. En annan bov (kanske den största?) är alla hel- och halvfabrikat som lätt hamnar i kylskåp och skafferi. Framförallt reagerar jag på mixer och färdiga kryddblandningar med artificiella ingredienser. Tacokryddmixen är ett exempel. Synd. Men man kan blanda sin egen. Utan massa konstigheter i. Och utan socker.
  5. Den sista identifierade boven är när jag misstolkar kroppens signaler. Det är lätt hänt så där 2 – 3 timmar efter en måltid. Då infaller en kort period med sug. Men om jag bara står ut den stunden går det över på några minuter. Sen kan jag vara nöjd i flera timmar till.

Vem sa att det skulle vara lätt jämt? Jag är glad över mina framgångar. Hela påskhelgen passerade utan ett enda sockergryn. Trots godis och kakor överallt. Stolt över mig själv. För varje dag mår jag bättre. För varje dag blir jag piggare. När jag vägde mig i torsdags stod vågen på 84.4 kg. Drygt ett kilo lättare. Och jeansen börjar passa igen. Nice.

En dag i taget. En helg i taget. En påsk i taget.

 

pasklilja_web

 

Checkpoint 14 dagar

Det går förvånansvärt bra. Min ambition att undvika allt socker, mjöl, onyttiga snacks och så många tillsatser jag kan fungerar perfekt. Det känns som om jag tappat några kilo, men eftersom jag glömde göra invägning innan jag startade så vet jag inte exakt. Mitt första riktiga mätvärde blev i torsdags när jag vägde mig hos brorsan. Då vägde jag 85.5 kg med kläder. Skönt att jag inte riktigt var uppe i ”Peak of my fatsess” som är 86 kg.

Alltså två veckor utan några större sugattacker eller snedsteg. Jag har varit pigg och kroppen har inte haft ont någonstans. Men igår kom plötsligt trötthet och värk tillbaks. Vad hände? Jag hade inte ätit något socker, vetemjöl eller annat förbjudet. Tidigare har jag tillåtit mig obegränsat med grönsaker och några frukter om dagen. Det har gått bra. Jag har haft grädde i kaffet och maten utan problem. Likaså en del mjölk. Det har också gått bra. Så vad har jag gjort annorlunda nu?

Efter en del tankemöda hittade jag två möjliga syndabockar – en drastisk ökning av mjölkprodukter och upptäckten av Frökex och spröda majsbröd. Så vilket av dem är det som ger mig problem?

Igår åt jag yoghurt och frö/nötblandning till frukost. Och några frökex med Philadelphiaost. Sedan fick vi fisk med gräddsås hos Patrics syster. På eftermiddagen blev jag sugen och tryckte i mig några rullar med ost, skinka och smör. Sedan blev jag mer sugen och åt ett frökex och två spröda majsbröd. På kvällen blev det risgrynsgröt. Ingen perfekt dag ur kolhydratsynpunkt men ändå enligt alla mina ”kostregler”. Men det var en dag med ovanligt mycket sug och hunger.

Så nu måste jag leka detektiv och luska ut vad min kropp reagerar på. Idag kommer jag äta minimalt med mejerivaror (utom smör) och även undvika frö/nötter/majsbröd. Sedan får jag prova lite i taget och utesluta det som inte funkar.

Jag mår så bra av att äta så här. Den största fienden är risken att det blir enformigt. Man får ständigt jaga sätt att variera sig. Och det är då man kan hamna snett. Nu hoppas jag verkligen att mina Frökex inte är i riskzon, för de är underbart goda när man längtar efter något knaprigt istället för vanligt bröd.

Ja, ja. Det blir bra.

En dag i taget.

spring_web