Dumma dej!

Du är dum. Ful och dum. Och gammal. Jag gör allt för att behaga dig. För att vara snäll äter jag bara (nästan) nyttiga saker – endast för att underlätta när jag måste stå på dig. Och det gör jag bara en gång i veckan. När det är dags tar jag väldigt försiktiga steg. Vill helst inte att du ska vakna alls. Men det gör du – varje gång. Jag kommer aldrig undan din domedagssanning. Du basunerar ut den utan pardon – rätt i ansiktet på mig.2015-03-30 18.32.20

Ibland är det roligt att hälsa på dig. Ibland är det värre än att gå till tandläkaren. Som idag…

Okej. Jag vet att det är mitt eget fel. Om jag inte hade ramlat dit på mängder med kolhydrater igår hade det nog gått ganska bra på veckovägningen. Men nu blev det en annan historia. Istället för minus var det 0.5 kg plus. Alltså blev mitt resultat efter tre veckor med LCHF 81.5 kg på vågen (totalt – 2.5 kg).

Livet är toppar och dalar. Bara att inse. Idag har jag i alla fall skärpt mig ordentligt. Bara att borsta av kolhydratdammet och fortsätta som om inget har hänt.

Annonser

Dagens frestelse – återfall nummer två

Det är ju typiskt! Dagen innan vägning faller jag för kolhydratlockelsen igen. Jag hade inte en tanke på kakor i morse. Men så kom en vän på besök innan lunch. Vi umgicks och pratade i flera timmar. Magen började skrika efter mat. Men istället satte jag på kaffe. Vips så trollade vännen fram hembakade morotskakor ur en väl gömd burk i sin väska. ”Åh nej!”, tänkte jag samtidigt som jag såg en möjlighet att få äta socker. Jag var hungrig. Och det skulle ju vara oerhört otrevligt att säga nej till hennes egenhändigt bakade kaka? Som hon gjort bara för min skull? Jag skyllde på min goda uppfostran och bestämde mig för att falla för trycket. I samma ögonblick som hjärnan sa ”okej då” var jag förlorad. Innan mina ivriga händer hann hugga in på kakan avslöjade min vän att hon inte bakat kakan själv. Jag sa lite ursäktande att jag försöker låta bli socker. Vännen sa att hon också försöker. Hon lät bli kakan. Så jag behövde inte heller äta. Egentligen. Men det var som sagt för sent. Hjärnan hade redan sagt ja.

Strax efter vännen gått frågade min svägerska om vi ville komma in till henne på mat. Det skulle bli köttfärssås och spagetti. Jättesnällt. Vi sa ja. När man LCHF:ar kan man äta spagetti med gurka. Lätt som en plätt att rädda resten av dagen från kolhydrater alltså. Men vad hände? Spagettin var slut så svägerskan gjorde Lasagnette istället. Jättegott! Men hu så mycket pasta… Eftersom jag redan hade ramlat dit kunde jag lika gärna fortsätta äta. Sa hjärnan. Så jag åt. Till efterrätt blev det glass. Katastrof. Nu sitter jag här vid mitt köksbord med uppsvälld mage, halsbränna och dåligt samvete. Sockerkarusellen har gjort mig trött och slö. Aldrig mer! 2015-03-29 16.10.21

Så får jag syn på de två morotskaksbitarna som är kvarlämnade efter fikat med min vän. De ser så goda ut. De är goda. Men det hjälper inte, jag borde slänga dem ändå. Fast det kommer jag inte göra. Hjärnan vet redan att de kommer bli uppätna till kvällskaffet. Det spelar ingen roll vad resten av kroppen säger. Det är hjärnan som är sockerberoende.

Får börja på ny kula imorgon. Och se till att vara mätt och nöjd hela tiden. Det är det enda som funkar. Att vara mätt och undvika allt socialt liv…

Hur går det egentligen?

Efter nästan tre veckor med lågkolhydratkost börjar kroppen vänja sig. Halsbrännan är borta, insidan känns harmonisk och lugn men jag är fortfarande matt periodvis. Maten funkar bra. Jag har lärt mig planera. Till frukost blir det kaffe med grädde, ägg eller yoghurt och några ostrullar. Hungern brukar bli påtaglig runt 12-13. Då äter vi en ordentlig måltid med mycket protein och fett. Sedan är jag nöjd till nästa mål vid 18. Otroligt att suget håller sig undan. Sedan måndagens anfall har det varit lugnt. Jag tror faktiskt att det var min väl tilltagna baconsallad som triggade suget i måndags. Kanske finns det något i bacon som inte passar min kropp? Hur som helst har suget varit borta sedan jag bannlyste bacon ur min kost.

För några dagar sedan fick jag tag på nötfärs från ett lokalt slakteri – Sörgårdens butik och slakteri. Så igår gjorde vi hamburgare. Underbart gott. Till 600 gram färs hade jag 1 tsk salt och en halv tsk nymald svartpeppar. Sedan stekte jag på hög värme tills de hade fin yta och var genomstekta. Så enkelt! Vi stekte mycket lök till och skivade tomat och gurka som tillbehör. Riven morot passar en liberal LCHF:are som mig och så fick det bli majonäs istället för ketchup och dressing. Det smakade perfekt. Vem behöver pommes och bröd? Inte jag 🙂

Vi har smaskat i oss samma sak idag – så 600 gram färs räckte till 4 portioner. Skönt att slippa laga mat, då kan man njuta av en härlig lördag istället för att slava vid spisen!

hamburgare_web

Blodsocker och ketoner

Min bror LCHF:ar som en tok. Han undviker t o m kolhydrater i form av kryddor! Själv är jag mer liberal. Det underliga är att jag går ner i vikt men inte han. Även om han har mer att ta av. Konstigt. Härom dagen köpte brorsan en blodsocker -och ketonmätare. Ketoner i blodet visar att kroppen går på fettdrift istället för kolhydratdrift. Så han ville kolla sin ketonhalt medan jag var mer intresserad av blodsockret.

En rutinkontroll 2008 visade att jag hade lite förhöjt värde på fasteblodsockret (över 6 mmol/L). Efter det fick jag kolla mitt blodsocker varje år på vårdcentralen. Pappa fick diabetes i på niottiotalet därför är jag mer i riskzonen än andra. Jag fick veta att jag var i ett förstadium till diabetes. Med tiden skulle jag utveckla diabetes sa sköterskan allvarligt och spände blicken i mig. Inget att göra något åt. Ett år jag hade gått ner i vikt och låtit bli socker flera månader. Då visade provet sockervärden på 5.5 mmol/L. Normalt alltså. Ändå fick jag veta att det inte fanns något hopp för mig. Jag hade bara fördröjt sjukdomsförloppet lite. Året därpå (2012) var mina värden fortfarande normala, men även nu fick jag samma deprimerande besked. ”Vänta bara…”

Nya rutiner på vårdcentralen gjorde att jag själv skulle boka blodsockerkoll varje år, inte bli kallad som förut. Självklart har det inte blivit av sedan dess. Men ibland har jag funderat på det. Eftersom jag är ett hopplöst fall och diabetesen nafsar mig i hälarna enligt sjukvården. Brorsans nya mätare kom perfekt i tiden. Så slapp jag betala 200 kr för ett sjukhusbesök för att kolla. Bättre att brorsan betalar 😉

Vi lekte som små barn med våran nya leksak. Jag kollade mitt blodsocker en halvtimme efter lunchen, värdet var 4.6 mmol/L. Jag drog en lättnadens suck. Ingen ko på isen alltså. Brorsan kollade lika ivrigt sitt ketonvärde. Besviket upptäckte han att det låg på 0.7 (normalvärde är upp till 0.5, för att vara i ordentlig ”fettdrift” s k optimal ketos ska man ligga mellan 1.5 och 3). För skojs skull kollade jag mitt värde också, det låg på 1.4. Underligt med tanke på att jag äter mer kolhydrater än han. Varför blev det så?

Nu söker min bror ivrigt efter förklaringar till varför han inte hamnar i ketos och går ner i vikt. Själv är jag mycket nöjd med mina resultat. Jag tog blodsockret en gång till nästa dag. Tre timmar efter en stadig middag (kålpudding) var mitt blodsocker 5.6 mmol/L.

Inte ska jag behöva vara orolig för diabetes heller? Nu hoppas jag bara att brorsan ska hitta förklaringen till sin uteblivna viktnedgång så att han också får vara glad…

Supergoda frökex

De kanske inte är LCHF fullt ut, men ett perfekt alternativ om man vill undvika spannmål 🙂 Jag är inte så petig med om något innehåller mer än 5 % kolhydrater så länge jag mår bra av det och det inte påverkar min viktnedgång. Det enda jag försöker undvika helt är alla former av socker och spannmål.

Nu ska jag baka!

Underbara frökexgodastefrokex3_web
1 dl sesamfrön
1 dl solroskärnor
1,5 dl linfrön
0,5 dl pumpakärnor
0,5 – 1 dl hackad mandel
2 krm salt
0.5 tsk chilipulver (kan bytas ut mot annan krydda eller uteslutas)
3 dl kokhett vatten
olivolja till plåt/bakplåtspapper
flingsalt

Blanda alla trorra ingredienser utom flingsalt i en bunke. Häll över det kokande vattnet och låt det dra 45 – 60 minuter. Olja in en plåt eller bakplåtspapper som placerat på en plåt. Tryck ut fröblandningen jämnt på plåten. Strö över flingsalt. Gräddas i ca 125 grader i en timme. Låt dem sedan gräddas ytterligare 1 timme i ca 100 grader. Öppna ugnsluckan flera gånger för att släppa ut ångan. Kexen måste bli helt torra innan de är klara. Om de fortfarande känns fuktiga efter gräddningstiden så låt dem vara kvar i ugnen längre. Bryt dem i bitar när de svalnat.

Underbara att äta med färskost (gräslök!) och några tomater 🙂

Vägning efter 2 veckor

I morse blev jag glad. Vid veckans vägning stod det 81 kilo på vågen. Det går stadigt neråt. Jag mätte midjan också: 90 cm. Ett delmål är att komma under 80 kg och 90 cm. Snart där.

Även om det går bra har jag svårt med motivationen ibland. Suget efter kolhydrater anfaller så fort jag släpper ner garden. På förmiddagen idag fick jag plötsligt sug efter nybakad kanelbulle med ett glas kall mjölk. Hua! Jag kunde nästan känna smaken i munnen. bullarNONO_webTroligtvis berodde anfallet på att jag slarvade lite med maten på förmiddagen. Så fort man äter det minsta fel eller för lite så kommer tankarna på sötsaker flygande. Jag rättade till slipsen och gick in på ICA för att förebygga. Som en skänk från ovan hade de billig lax där. Jag har inte ätit det på jättelänge fast det är en favvorätt. Fylld av tacksamhet plockade jag till mig massa nyttigheter och gick ut ur affären helt bullbefriad. Jag klarade mig!

Nu kokar broccolin på spisen och laxen ska snart smörstekas i pannan. Jag är stolt över att jag lät bli bullarna 🙂

Ps. Suget har varit intensivt hela dagen. Har bläddrat i kakböcker och funderat på vad jag kan baka av ingredienserna hemma. Patric har lyckats övertala mig att låta bli. ”Det vore väl synd att äta socker nu när du varit duktig så länge?” Svettigt detta. Försöker reda ut vad suget beror på. Inget svar än, men det viktigaste är:

JAG HAR LYCKATS STÅ EMOT! (Tack kära, älskade Patric!)

 

Håller på att lära känna min kropp

Nu har jag ätit lågkolhydratkost i nästan två veckor. Varje dag lär jag mig något nytt om min kropp. Sedan kraschlandningen förra lördagen har jag hållit mig borta från mjöl, stärkelse och socker helt. Men jag äter någon frukt ibland när jag är sugen. Fast det är lite lurigt. Om det blir för mycket frukt kommer ”Suget” som en objuden gäst. Jag gillar inte ”Suget”. Det var hen som gjorde mig tjock. Så jag är försiktig med allt som triggar sockermonstret.

te_webIdag vaknade jag utan att min första tanke handlade om frukostens förlovade land. Jag var inte hungrig. Patric stirrade tomt på mig när jag sa att det räckte med en kopp te för mig. Han har aldrig hört mig avstå från någon måltid frivilligt. När teet var urdrucket satte jag på mig träningskläderna och gick/joggade min runda. Patric såg 20150322_091134om möjligt ännu mer chockad ut. Träna utan frukost i magen??? Har heller aldrig hänt. Men det gick bra. Jag lagade skorna ordentligt med silvertejp först för att slippa det vanliga skavsåret. Pigg – och smart – före frukost! Efter turen gjorde min yoga som vanligt. Och drack vatten.

Först en och en halv timme senare blev jag hungrig. Otroligt. I vanliga fall blir jag svimfärdig och mår dåligt på grund av lågt blodsocker på morgonen. Då måste jag äta så fort som möjligt när jag vaknar. Men idag var jag helt oberörd. Trots att jag inte hade ätit sedan kl 19 igår. Maten styr inte längre mitt liv. Underbart.

Till middag åt vi baconsallad med stekt ägg. Isbergssalladen glänste vackert av allt fett. Den mättade bra. Men när man äter fettrik mat är det lätt att äta lite för mycket innan man märker att man blivit mätt. Mättnaden kommer ju som bekant en stund efter man ätit klart. Idag lärde jag mig den hårda vägen att det inte är smart att äta för fort när man äter baconsallad. När jag la ner besticken kom mättnaden gradvis en lång stund. Efter tjugo minuter låg jag i soffan med utspänd mage och bultande ögon. Jag trodde jag skulle spricka. Efter en halvtimmes vila kunde jag röra mig igen utan att må illa. Lärdom: ät inte lika stora portioner som när du åt kolhydrater. Sluta äta innan magen känns helt full.

Jag lär känna min kropp mer och mer för varje dag. Den är en fantastisk apparat. Ju mindre man stör dess egna processer desto bättre funkar den. Lyssna på din kropp!

Den vet vad du behöver.