Ett försök att förklara hur det känns att vara sockerberoende

Jahapp. Länge sedan sist. Det har sin förklaring. Jag har frossat igen. Så fort jag släpper det allra minsta på kontrollen ramlar jag ner i sockerdiket. Diket är djupt och ganska behagligt. Om man bortser från magknip, trötthet, uppsvälld kropp och allmän vissenhet. Men det är lätt att vaggas till ro där bland godis, kakor och glass. En falsk trygghet, men ändock väldigt effektiv och lockande. ”Stanna hos mig”, säger diket. ”Här är det gott att vara. Varför ska du hålla på att bråka så om vad och hur du ska äta? Är det inte lika bra att bara ge upp, låta kroppen få vad den vill och älska alla extrakilon som kommer som ett brev på posten? Varför kämpa emot?”

Långa perioder låter jag mig övertygas. Sockrets övertalningsförmåga är bedövande. När jag väl doppat mig i sockerdiket är det enormt svårt att ta sig upp. Tänk dig att du halkar ner i en grop med gyttja. Kanterna är ganska branta och höga. Allt är blött, kallt och halt. Gyttjan suger ur dig all kraft med sitt sirapssega motstånd. Nere i gropen hittar du en grotta. Den är mysig. Kanske lite väl mörk? Och ensam? Men det uppvägs av de bekväma stolarna, den stora platt-tvn och den färgglada havet av sötsaker. I ditt tillstånd känns det som himmelriket. Även om du vet att det inte är bra för dig ger du upp och går in.

Men efter en stund i grottan börjar rastlösheten komma. Himmelriket har sina brister. Du blir tröttare och tjockare för varje dag. Det känns som all din tid upptas av oviktiga saker (socker, socker, socker). Du saknar något viktigt. Du saknar Livet.

Till slut bestämmer du dig för att du vill försöka komma upp ur din falska värld. Sockret tillfredsställer inte dina behov längre. Du vill ju leva. Till fullo! Men du vet att om du ska komma ur gropen kommer du bli kladdig, kall och trött. Du är tyngre och tröttare än när du ramlade ner. Det kommer ta timmar, kanske dagar att slåss med gyttjan och den branta stigningen. Att kämpa sig upp ur diket kommer kräva all din kraft. Risken är stor att du kommer glida tillbaks och ge upp. Det har hänt så många gånger förr…

Vet ni vad det allra konstigaste är? Att jag har kämpat mig uppför den där eländiga dikeskanten massor med gånger. Det är befriande och härligt på alla sätt. Kropp, känsla och psyke mår så mycket bättre redan efter ett par dagar.

Men vägen mot hälsa och välmående är lurig. Det finns otaliga nästan osynliga fallgropar. Innan man fattar vad som hänt kommer man för nära kanten. ”Jag ska bara ta en liten tårtbit, faster blir så ledsen om jag inte smakar på hennes hemlagade marängtårta. Nu när  jag varit sockerfri x antal veckor går det säkert bra.”

Säkert. Det brukar gå jättebra. Tills man upptäcker att man sitter i botten på MonsterDiket igen.

Men skam den som ger sig. Nu har jag satt på mig klätterutrustningen igen. En dag i taget. Inte falla ner i det blöta, kalla en gång till. Kanske, kanske har jag lärt mig något av alla mina tidigare snedsteg.

Kanske.
regineona

 

 

Annonser