Kämpar på

Jag håller suget stången. Ibland är det nära katastrof men tack vare Patrics enorma stöd har jag lyckats undvika de värsta fällorna. Vikten masar sig neråt i sakta mak. Den här veckan gick jag bara ner ett knappt halvkilo. Det är lättare att hålla motivationen om man ser mer skillnad på vågen. Jag har nu kämpat i nästan två månader. Totalt har jag tappat 4 kg. Det känns lite futtigt även om jag är oerhört glad att det går åt rätt håll.

För att öka på viktminskningstakten har jag bestämt mig för att köra lite striktare LCHF i en vecka. Bara för att se hur jag mår och om kilona rasar fortare. Jag är nu inne på dag tre. Väntar på omställningsbesvären. När  jag testade detta för några veckor sedan fick jag våldsam huvudvärk och stor matthet i hela kroppen dag tre. Det blev så illa att jag gav upp på femte dagens morgon. Men nu känner jag mig bättre rustad. Även om jag hade längtansfulla drömmar om bananer nyss. Sockret lockar var jag än går. Tur att jag sanerat hemmet från konstgjorda och ohälsosamma sockerfällor.

Än så länge går det bra. Och ikväll ska jag göra lite yoga. Det är bra för både kropp och själ. Imorgon kanske suget är borta?

En dag i taget…

2012-07-12 07.16.19

Annonser

Desperat åtgärd?

Mina sötsugsattacker går inte över. Nu har jag uteslutit (nästan allt) socker och allt mjöl i 5 veckor. Så jag tycker att min godislängtan borde ha minskat? I början var det lättare. Då åt jag väldigt lite kolhydrater. Nu är jag slappare. Slutsats: det måste vara något jag äter som triggar suget.

Motivationen dalar när man får kämpa hela tiden. Dessutom har vågen stått still i två veckor. Då är det lätt att börja tänka Choklaaaad. Hittills har jag bara tänkt (nästan, kommer till det). Men det är alldeles för nära nu. Idag köpte jag en mörk chokladkaka, 70 %. Som alternativ till 2 kg godis. Men om man börjar nagga i kanten på sina föresatser så bär det raskt utför – eller uppåt rättare sagt (på vågen).

Jag misstänker att det är risgrynsgröten på morgonen och potatisen till middagen som är bovarna i dramat. Men konstigt nog bli jag även sötsugen av bacon. Och för mycket ost. En del frukter är också triggers. Men banan och jordgubbar går bra. Det är allt tror jag. Just nu.

Jo, en sak till innan vi tänker framåt. Jag har en syndabekännelse. Igår bakade jag cookies. Bara en halv sats, men ändå. Mitt enda syfte var att äta upp allt själv. Så lågt har jag sjunkit. När doften av nybakade kakor spred sig i köket grät jag både av längtan och skam. Med darrande fingrar förde jag en spröd, gyllenbrun, chokladprickig kaka till munnen. Förväntansfullt väntade jag på att smaklökarna skulle dansa av glädje. Men istället fyllde en söt och stickande smak hela munnen. Det sved nästan på tungan. Kakan var äcklig! Besviken slängde jag resten av den i sophinken och frös in de andra. Sockeravvänjningen har gjort att mina smaklökar inte längre uppskattar allt för söta saker. Så hur jag än vill så kan jag inte döva sockersuget. För det smakar inte som jag vill längre.

Så, nu när jag utgjutit mitt hjärta är det dags att vända trenden. För att rivstarta och sätta fart på viktnedgången tänkte jag prova en leverrensning som dök upp på Facebook härom dagen. Därför mixade jag nyss selleri, citron, persilja och vatten enligt länken ovan. Första glaset har precis tvingats ner med visst motstånd. Det smakar värre än det låter.Mycket värre. Men den som sig i leken ger får leken tåla. Bara åtta glas kvar att svälja. Imorgon när levern börjar bli ren kanske det smakar bättre? Hoppas, hoppas…

En dag i taget…
cookiesbok_web

Jädra skavsår. Och andra utmaningar.

I söndags måste jag ha missat i matplaneringen på något sätt. För på eftermiddagen överfölls jag av en omänsklig längtan efter choklad. Jag klättrade nästan på väggarna av sötsug. Och då har jag ändå varit sockerfri i en hel månad. Ibland har jag varit lite sugen, men det har alltid varit hanterbart. Tills i söndags. Jag försökte få med Patric i mitt förfall. Men han stod emot. Det är svårare att ta bilen till affären och köpa ett kilo godis om sambon inte vill ha. Samvetet och allt det där ni vet. Så jag kämpade på. Det betyder inte att jag var tyst. Patric fick höra många varianter på en sockerberoendes desperata bönfall. Men han stod emot. Så jag stod emot. Han är en ängel min Patric.

Hur som helst så höll suget i sig hela eftermiddagen. Rastlösheten gjorde mig nästan galen. Till slut förvånade jag mig själv. Jag snörde på mig skorna och tog en promenad. Förstår ni det stora i det här? Jag tog en promenad istället för att köpa godis!

Nu till en av livets paradoxer. Snubbeltråden. Det onda som följer med det goda. När jag traskade vägen fram mot den härliga badplatsen några kilometer hemifrån kände jag ett svagt obehag på ena hälen. Väl framme gjorde det ont i både hälarna. Skavsår. Dumma skor! Men det fanns inte så mycket att välja på. Jag kunde ju inte gärna gå barfota i den kyliga vårluften. Så jag linkade hem. Resultat av mitt nyttiga val? Två köttiga skavsår.

Fast jag borde ha vetat bättre. För två år sedan bytte jag skor med svägerskan. Hon hade problem med sina och jag fick skavsår av mina. Samma storlek. Byte genomfört. Men nu har hennes skor tappat stinget. De är gamla och slita. Jag behöver verkligen nya. Och när jag var i källaren häromdagen såg jag mina gamla skor. Helena har nästan inte använt skor_webdem. Hon köpte andra. Så jag frågade snällt om jag fick ta tillbaks dem. ”Synd att ingen använder de där dyra märkesskorna?” Jag fick mer än gärna ta dem. Känns som om jag
tjänade väldigt bra på vårt byte medan Helena blev lottlös. Ja, ja. Synden straffar sig själv. För det var de skorna jag gick med i söndags. Och precis som alla andra gånger blev resultatet otäcka skavsår. Så fina och ändå så grymma…

Så nu kan jag inte promenera alls på ett par dagar. Jag är lite rädd att motivationen försvinner. Känner redan hur det seglar bort bland molnen. För nu måste jag köpa nya skor innan jag kan gå ut och gå. Det är jobbigt. Och så är det lättare när man är lättare. Så det är nog bäst att vänta tills jag är smalare. Även om vågen stått still i två veckor. Den som väntar på något gott….

Ja, ja. Jag får glädjas åt promenaden som blev av. En dag i taget.
ona_web.png

Vem sa att det skulle vara lätt?

Jag har nu varit mjöl- och sockerfri i hela tre veckor. Inklusive påskhelgen. Ibland går det lätt som en plätt och ibland vill jag ligga i fosterställning och skrika. Dagarna före påskhelgen var jag sockersugen hela tiden. Jag har verkligen försökt lista ut vad jag gör annorlunda de dagar som suget hänger som en blåslampa i ansiktet på mig. Men det är svårt att veta säkert. Några saker har jag i alla fall listat ut.

  1. Om det börjar bli dags för nästa måltid så blir jag sugen innan hungern gör entré. Fördelen nu är att jag orkar hålla mig tills maten är klar. Förut hann det slinka ner både mackor och kakor innan bordet var dukat.
  2. Om jag har slarvat med att dricka vatten kan hjärnan börja skrika efter socker istället. Konstigt men sant. Om jag dricker ett glas brukar suget försvinna.
  3. Fel mat gör mig sugen. Brist på grönsaker är en fälla för mig. Om jag bara äter protein och fett mår jag inte bra. Magen gör uppror och suget lämnar inte min sida på hela dagen. Alla är vi olika. Jag behöver det gröna.
  4. Jag har upptäckt en del saker som triggar mitt sockersug mer än annat. Ost, vissa frukter och för mycket kaffe ställer till det. En annan bov (kanske den största?) är alla hel- och halvfabrikat som lätt hamnar i kylskåp och skafferi. Framförallt reagerar jag på mixer och färdiga kryddblandningar med artificiella ingredienser. Tacokryddmixen är ett exempel. Synd. Men man kan blanda sin egen. Utan massa konstigheter i. Och utan socker.
  5. Den sista identifierade boven är när jag misstolkar kroppens signaler. Det är lätt hänt så där 2 – 3 timmar efter en måltid. Då infaller en kort period med sug. Men om jag bara står ut den stunden går det över på några minuter. Sen kan jag vara nöjd i flera timmar till.

Vem sa att det skulle vara lätt jämt? Jag är glad över mina framgångar. Hela påskhelgen passerade utan ett enda sockergryn. Trots godis och kakor överallt. Stolt över mig själv. För varje dag mår jag bättre. För varje dag blir jag piggare. När jag vägde mig i torsdags stod vågen på 84.4 kg. Drygt ett kilo lättare. Och jeansen börjar passa igen. Nice.

En dag i taget. En helg i taget. En påsk i taget.

 

pasklilja_web

 

Checkpoint 14 dagar

Det går förvånansvärt bra. Min ambition att undvika allt socker, mjöl, onyttiga snacks och så många tillsatser jag kan fungerar perfekt. Det känns som om jag tappat några kilo, men eftersom jag glömde göra invägning innan jag startade så vet jag inte exakt. Mitt första riktiga mätvärde blev i torsdags när jag vägde mig hos brorsan. Då vägde jag 85.5 kg med kläder. Skönt att jag inte riktigt var uppe i ”Peak of my fatsess” som är 86 kg.

Alltså två veckor utan några större sugattacker eller snedsteg. Jag har varit pigg och kroppen har inte haft ont någonstans. Men igår kom plötsligt trötthet och värk tillbaks. Vad hände? Jag hade inte ätit något socker, vetemjöl eller annat förbjudet. Tidigare har jag tillåtit mig obegränsat med grönsaker och några frukter om dagen. Det har gått bra. Jag har haft grädde i kaffet och maten utan problem. Likaså en del mjölk. Det har också gått bra. Så vad har jag gjort annorlunda nu?

Efter en del tankemöda hittade jag två möjliga syndabockar – en drastisk ökning av mjölkprodukter och upptäckten av Frökex och spröda majsbröd. Så vilket av dem är det som ger mig problem?

Igår åt jag yoghurt och frö/nötblandning till frukost. Och några frökex med Philadelphiaost. Sedan fick vi fisk med gräddsås hos Patrics syster. På eftermiddagen blev jag sugen och tryckte i mig några rullar med ost, skinka och smör. Sedan blev jag mer sugen och åt ett frökex och två spröda majsbröd. På kvällen blev det risgrynsgröt. Ingen perfekt dag ur kolhydratsynpunkt men ändå enligt alla mina ”kostregler”. Men det var en dag med ovanligt mycket sug och hunger.

Så nu måste jag leka detektiv och luska ut vad min kropp reagerar på. Idag kommer jag äta minimalt med mejerivaror (utom smör) och även undvika frö/nötter/majsbröd. Sedan får jag prova lite i taget och utesluta det som inte funkar.

Jag mår så bra av att äta så här. Den största fienden är risken att det blir enformigt. Man får ständigt jaga sätt att variera sig. Och det är då man kan hamna snett. Nu hoppas jag verkligen att mina Frökex inte är i riskzon, för de är underbart goda när man längtar efter något knaprigt istället för vanligt bröd.

Ja, ja. Det blir bra.

En dag i taget.

spring_web

 

Hur många gånger får man börja om?

Börjar bli lite trött på mig själv. Det känns som jag skriver samma sak hela tiden. Om mina misslyckade försök att bli nyttig. Om mina omstarter. Om mina insikter varför jag äter fel och för mycket.

Det är intet nytt under solen. Förutom datumet då.

Men bara så ni vet så försöker jag igen. Just nu har jag varit mjöl- och sockerfri i sju dagar. En bra början ändå? Lite mindre svullen, lite lugnare i magen, mindre ont i muskler och leder – dessutom känner jag mig piggare. Precis som förra gången med andra ord.

Kroppen jublar. Hjärnan längtar (efter socker). Och jag hoppas bara på det bästa…

regine7_web

Man får vad man ber om…

Idag är det Midsommarafton. Lika med kyla och regn. Och lika med mååånga frestelser. Men jag ska klara av dagen utan mjöl och socker. Jag ska vara starkare än Suget!

Så till den största utmaningen. Jag har som vanligt gjort bort mig och utlovat en hembakad kaka.  När jag hörde mig själv säga det förstod jag att min hjärna försökte förråda mig. Varför? Varför gör jag så här mot mig själv? Va? Hur som helst försökte jag skoja bort det hela. Med ett glatt leende sa jag till värdinnan att jag skulle göra en otäck kaka så att jag inte blev sugen själv. Men självklart kan jag inte bjuda på en otäck kaka. Så mitt kakval föll på en trogen favorit: Saras kokostosca. Jag vispade ihop kakan och kokade toscasmet. Sedan skjuss in i ugnen. Men när jag plockade ut min midsommarkaka ur ugnen fick jag äta upp vad jag önskat. Universum levererar det vi beställer. Kakan var bland det fulaste jag någonsin skapat.

Hoppas den är god i alla fall. Inte för att jag kommer smaka, men…

Gla’ Midsommar på er!
midsommar2015

 

(Om ni klickar på receptlänken ovan kan ni se hur den egentligen ska se ut… Men gör’et inte om ni riskerar att bli sugna. Jag vill inte vara skyldig till några magplask här!)