Ett försök att förklara hur det känns att vara sockerberoende

Jahapp. Länge sedan sist. Det har sin förklaring. Jag har frossat igen. Så fort jag släpper det allra minsta på kontrollen ramlar jag ner i sockerdiket. Diket är djupt och ganska behagligt. Om man bortser från magknip, trötthet, uppsvälld kropp och allmän vissenhet. Men det är lätt att vaggas till ro där bland godis, kakor och glass. En falsk trygghet, men ändock väldigt effektiv och lockande. ”Stanna hos mig”, säger diket. ”Här är det gott att vara. Varför ska du hålla på att bråka så om vad och hur du ska äta? Är det inte lika bra att bara ge upp, låta kroppen få vad den vill och älska alla extrakilon som kommer som ett brev på posten? Varför kämpa emot?”

Långa perioder låter jag mig övertygas. Sockrets övertalningsförmåga är bedövande. När jag väl doppat mig i sockerdiket är det enormt svårt att ta sig upp. Tänk dig att du halkar ner i en grop med gyttja. Kanterna är ganska branta och höga. Allt är blött, kallt och halt. Gyttjan suger ur dig all kraft med sitt sirapssega motstånd. Nere i gropen hittar du en grotta. Den är mysig. Kanske lite väl mörk? Och ensam? Men det uppvägs av de bekväma stolarna, den stora platt-tvn och den färgglada havet av sötsaker. I ditt tillstånd känns det som himmelriket. Även om du vet att det inte är bra för dig ger du upp och går in.

Men efter en stund i grottan börjar rastlösheten komma. Himmelriket har sina brister. Du blir tröttare och tjockare för varje dag. Det känns som all din tid upptas av oviktiga saker (socker, socker, socker). Du saknar något viktigt. Du saknar Livet.

Till slut bestämmer du dig för att du vill försöka komma upp ur din falska värld. Sockret tillfredsställer inte dina behov längre. Du vill ju leva. Till fullo! Men du vet att om du ska komma ur gropen kommer du bli kladdig, kall och trött. Du är tyngre och tröttare än när du ramlade ner. Det kommer ta timmar, kanske dagar att slåss med gyttjan och den branta stigningen. Att kämpa sig upp ur diket kommer kräva all din kraft. Risken är stor att du kommer glida tillbaks och ge upp. Det har hänt så många gånger förr…

Vet ni vad det allra konstigaste är? Att jag har kämpat mig uppför den där eländiga dikeskanten massor med gånger. Det är befriande och härligt på alla sätt. Kropp, känsla och psyke mår så mycket bättre redan efter ett par dagar.

Men vägen mot hälsa och välmående är lurig. Det finns otaliga nästan osynliga fallgropar. Innan man fattar vad som hänt kommer man för nära kanten. ”Jag ska bara ta en liten tårtbit, faster blir så ledsen om jag inte smakar på hennes hemlagade marängtårta. Nu när  jag varit sockerfri x antal veckor går det säkert bra.”

Säkert. Det brukar gå jättebra. Tills man upptäcker att man sitter i botten på MonsterDiket igen.

Men skam den som ger sig. Nu har jag satt på mig klätterutrustningen igen. En dag i taget. Inte falla ner i det blöta, kalla en gång till. Kanske, kanske har jag lärt mig något av alla mina tidigare snedsteg.

Kanske.
regineona

 

 

Annonser

Okej, jag erkänner…

…jag är en sockermissbrukare.

Jag har sagt det många gånger förut, men aldrig erkänt det riktigt på djupet. I onsdags fick jag en insikt att jag egentligen inte vill sluta med socker och mjöl. Det är därför jag får så många återfall. Bara tanken på att aldrig mer få sätta tänderna i en Fazer Mjölkchoklad eller en underbart läskande jordgubbspaj är en stor sorg. På riktigt! Det skapar en enorm känsla av saknad att bara tänka på det.

”Men vad är det för känsla som socker skapar i dig då?” frågade vännen som triggade min insikt i onsdags. Ärligt talat så trodde jag att jag hade rett ut den frågan för länge sen. Jag har analyserat och funderat på mitt sockerberoende i minst tio år. Flera förklaringar har dykt upp. Jag äter socker när jag har tråkigt. Och när jag vill fira något. Socker är räddningen när mitt tålamod tryter. Eller när känner mig ensam. Ibland blir jag golvad av det sociala trycket, även om jag egentligen inte är sugen. Men oftast äter jag av gammal vana. För man måste väl äta lösgodis framför tv:n på fredags- och lördagskvällar? Man måste väl baka något gott när någon fyller år (även om det är en avlägsen släkting som man inte tänker fira)? Och till storhelger måste man väl överdriva enormt och lada upp med godsaker så det räcker minst en månad innan och en månad efter? Och till alla vanliga helger handlas det alltid hej vilt så man slipper åka till affären när man är ledig.

Jag undrar hur många som är mätta när de helghandlar en fredag på ICA? Min erfarenhet är att hungern gör mina val i det läget. Skammen som fyller mig när bandet blir fullt av enormt onyttiga kolhydrater har inte en chans mot begäret efter samma kolhydrater. Det är som att vara enormt törstig och så säger någon att man inte får dricka vatten. Lycka till.

Det är alltså dags för avprogrammering. På djupet. Jag kan överleva utan socker och mjöl. Jag måste. För jag mår inte bra av det. Men fortfarande är jag inte helt klar över vad som väcker en sådan längtan i mig. Varför känner jag sorg och saknad av tanken på att överge dessa vita, onödiga, hälsovådliga gifter? Det borde vara självklart att inte utsätta sin kropp för skadliga ämnen. Men det räcker att tänka på en kletig, kladdig och underbart söt kaka för att alla mina goda föresatser ska flyga all världens väg.

LCHF hjälper faktiskt. Om jag är noga. Men det är en kamp varje dag. Som tur är märker jag enorma hälsovinster direkt. Bra för motivationen. Plattare mage, bättre sömn, mer energi, lugnare tarmar, jämnare humör, vitare tänder för att bara nämna några positiva effekter.

Heja mej!

Föreläsning om sockermissbruk om någon vill veta mer:

 

Resistent stärkelse?

Som jag berättat förut har min bror en blodsockermätare. Mina värden är perfekta på dagtid. Men det som oroat tidigare är ett förhöjt fasteblodsocker på morgonen. Så för några dagar sedan testade jag även det, övertygad om att det också skulle se bra ut nu när jag äter LCHF (utom vid de tre tillfällen jag fallit för frestelsen…). Men mitt fastevärde var ändå 6.2 (normalt upp till 6). Jag började läsa om högt blodsocker på morgonen och hittade en del information om det så kallade gryningsfenomenet. Det verkar stämma på mig. Men hur ska jag få ner det värdet till normalt? Vill ju inte ha onormalt höga insulinnivåer i blodet någon gång.

Jag sökte vidare efter svar. I vissa forum nämndes resistent stärkelse. Tydligen ökar det insulinkänsligheten och är bra för tarmfloran. Så enkelt potatismjöl är rena hälsodynamiten? Några matskedar utrört i kallt vatten (får inte vara uppvärmt) kan göra stor skillnad.potatismjol

Hittade ett gammalt bortglömt paket i skafferiet. Vågar man prova?

Läs mer på Martina Johanssons blogg

Och för fördjupad information på LCHF.se

Kostdoktorn har bra allmän information om blodsocker, men även lite om resistent stärkelse.

 

Tydligen var det mycket information om detta förra våren. Men sedan helt tyst? Har i alla fall inte hittat så mycket ny info vid sökning (men la inte ner mig så mycket heller…).

Äntligen en begriplig förklaring till övervikt

För att hålla motivationen uppe läser jag böcker och tittar för föreläsningar om kost och övervikt. Jag vill verkligen förstå vad som händer i min kropp. Gary Tubes är en vetenskapsjournalist som verkligen har gjort sin hemläxa. I den här föreläsningen förklarar han varför rådet att äta mindre och motionera mer inte är relevant för viktminskning. Hans slutsats bygger på vetenskap och sunt förnuft. Äntligen förstår jag varför det har varit så omöjligt att svälta sig till en sund kropp. Det är så logiskt när man fattar…