Desperat åtgärd?

Mina sötsugsattacker går inte över. Nu har jag uteslutit (nästan allt) socker och allt mjöl i 5 veckor. Så jag tycker att min godislängtan borde ha minskat? I början var det lättare. Då åt jag väldigt lite kolhydrater. Nu är jag slappare. Slutsats: det måste vara något jag äter som triggar suget.

Motivationen dalar när man får kämpa hela tiden. Dessutom har vågen stått still i två veckor. Då är det lätt att börja tänka Choklaaaad. Hittills har jag bara tänkt (nästan, kommer till det). Men det är alldeles för nära nu. Idag köpte jag en mörk chokladkaka, 70 %. Som alternativ till 2 kg godis. Men om man börjar nagga i kanten på sina föresatser så bär det raskt utför – eller uppåt rättare sagt (på vågen).

Jag misstänker att det är risgrynsgröten på morgonen och potatisen till middagen som är bovarna i dramat. Men konstigt nog bli jag även sötsugen av bacon. Och för mycket ost. En del frukter är också triggers. Men banan och jordgubbar går bra. Det är allt tror jag. Just nu.

Jo, en sak till innan vi tänker framåt. Jag har en syndabekännelse. Igår bakade jag cookies. Bara en halv sats, men ändå. Mitt enda syfte var att äta upp allt själv. Så lågt har jag sjunkit. När doften av nybakade kakor spred sig i köket grät jag både av längtan och skam. Med darrande fingrar förde jag en spröd, gyllenbrun, chokladprickig kaka till munnen. Förväntansfullt väntade jag på att smaklökarna skulle dansa av glädje. Men istället fyllde en söt och stickande smak hela munnen. Det sved nästan på tungan. Kakan var äcklig! Besviken slängde jag resten av den i sophinken och frös in de andra. Sockeravvänjningen har gjort att mina smaklökar inte längre uppskattar allt för söta saker. Så hur jag än vill så kan jag inte döva sockersuget. För det smakar inte som jag vill längre.

Så, nu när jag utgjutit mitt hjärta är det dags att vända trenden. För att rivstarta och sätta fart på viktnedgången tänkte jag prova en leverrensning som dök upp på Facebook härom dagen. Därför mixade jag nyss selleri, citron, persilja och vatten enligt länken ovan. Första glaset har precis tvingats ner med visst motstånd. Det smakar värre än det låter.Mycket värre. Men den som sig i leken ger får leken tåla. Bara åtta glas kvar att svälja. Imorgon när levern börjar bli ren kanske det smakar bättre? Hoppas, hoppas…

En dag i taget…
cookiesbok_web

Annonser

Ett försök att förklara hur det känns att vara sockerberoende

Jahapp. Länge sedan sist. Det har sin förklaring. Jag har frossat igen. Så fort jag släpper det allra minsta på kontrollen ramlar jag ner i sockerdiket. Diket är djupt och ganska behagligt. Om man bortser från magknip, trötthet, uppsvälld kropp och allmän vissenhet. Men det är lätt att vaggas till ro där bland godis, kakor och glass. En falsk trygghet, men ändock väldigt effektiv och lockande. ”Stanna hos mig”, säger diket. ”Här är det gott att vara. Varför ska du hålla på att bråka så om vad och hur du ska äta? Är det inte lika bra att bara ge upp, låta kroppen få vad den vill och älska alla extrakilon som kommer som ett brev på posten? Varför kämpa emot?”

Långa perioder låter jag mig övertygas. Sockrets övertalningsförmåga är bedövande. När jag väl doppat mig i sockerdiket är det enormt svårt att ta sig upp. Tänk dig att du halkar ner i en grop med gyttja. Kanterna är ganska branta och höga. Allt är blött, kallt och halt. Gyttjan suger ur dig all kraft med sitt sirapssega motstånd. Nere i gropen hittar du en grotta. Den är mysig. Kanske lite väl mörk? Och ensam? Men det uppvägs av de bekväma stolarna, den stora platt-tvn och den färgglada havet av sötsaker. I ditt tillstånd känns det som himmelriket. Även om du vet att det inte är bra för dig ger du upp och går in.

Men efter en stund i grottan börjar rastlösheten komma. Himmelriket har sina brister. Du blir tröttare och tjockare för varje dag. Det känns som all din tid upptas av oviktiga saker (socker, socker, socker). Du saknar något viktigt. Du saknar Livet.

Till slut bestämmer du dig för att du vill försöka komma upp ur din falska värld. Sockret tillfredsställer inte dina behov längre. Du vill ju leva. Till fullo! Men du vet att om du ska komma ur gropen kommer du bli kladdig, kall och trött. Du är tyngre och tröttare än när du ramlade ner. Det kommer ta timmar, kanske dagar att slåss med gyttjan och den branta stigningen. Att kämpa sig upp ur diket kommer kräva all din kraft. Risken är stor att du kommer glida tillbaks och ge upp. Det har hänt så många gånger förr…

Vet ni vad det allra konstigaste är? Att jag har kämpat mig uppför den där eländiga dikeskanten massor med gånger. Det är befriande och härligt på alla sätt. Kropp, känsla och psyke mår så mycket bättre redan efter ett par dagar.

Men vägen mot hälsa och välmående är lurig. Det finns otaliga nästan osynliga fallgropar. Innan man fattar vad som hänt kommer man för nära kanten. ”Jag ska bara ta en liten tårtbit, faster blir så ledsen om jag inte smakar på hennes hemlagade marängtårta. Nu när  jag varit sockerfri x antal veckor går det säkert bra.”

Säkert. Det brukar gå jättebra. Tills man upptäcker att man sitter i botten på MonsterDiket igen.

Men skam den som ger sig. Nu har jag satt på mig klätterutrustningen igen. En dag i taget. Inte falla ner i det blöta, kalla en gång till. Kanske, kanske har jag lärt mig något av alla mina tidigare snedsteg.

Kanske.
regineona

 

 

Utrensning de Luxe

Jaha. Det där gick ju bra. Med svansen mellan benen är det lika bra att erkänna. Kampen mot Suget förlorades stort. Jag har frossat som en tok. Inte bara en dag, eller en vecka. Inte ens en månad utan precis HELA sommaren.

Men i tisdags kom vändpunkten. Vi firade sonens 22-årsdag med kakor, bullar och tårta i stora lass. Magen var större än dagen innan barnens förlossningar. Vatten, luft och nybildat fläsk slogs våldsamt om utrymmet. Det var så illa att byxknappen lossnade och nästan sköt ihjäl bordsgrannen. Jag skämdes. Men tog ändå en bulle till. För att trösta mig.

På kvällen ångrade jag varenda kolhydratkalori som slunkit ner sedan midsommar. Huvudet kändes uppstoppat och magen mådde inte bra. En enorm trötthet spred sig som en löpeld genom hela mig. Så känns paltkoma i en överjäst kropp. Långt, långt bort hörde jag ett förtvivlat rop: ”Snälla, snälla – räcker det inte nu?” Det var min inre röst som försökte överrösta Suget. Just där och då fick jag nog. Än en gång bestämde jag mig för att bli nyttig.

Nu har jag kämpat tre dygn utan socker och mjöl. Abstinensen börjar ge med sig. De första dagarna hade jag en tung huvudvärk och var törstig hela tiden. Nu har jag kommit till nästa stadium. Kroppen släpper ifrån sig onyttigheter och överflödig vätska. Toan är min bästa vän just nu. Magen har redan plattat till sig och insidan känns mer harmonisk än på länge. Men jag har inte vågat väga mig än. Om några veckor kanske. När jag är mer stabil.

Jag VET att jag mår så mycket bättre när jag inte äter mjöl och socker. Så VARFÖR kan jag inte låta bli?
Blir så trött…

Okej, jag erkänner…

…jag är en sockermissbrukare.

Jag har sagt det många gånger förut, men aldrig erkänt det riktigt på djupet. I onsdags fick jag en insikt att jag egentligen inte vill sluta med socker och mjöl. Det är därför jag får så många återfall. Bara tanken på att aldrig mer få sätta tänderna i en Fazer Mjölkchoklad eller en underbart läskande jordgubbspaj är en stor sorg. På riktigt! Det skapar en enorm känsla av saknad att bara tänka på det.

”Men vad är det för känsla som socker skapar i dig då?” frågade vännen som triggade min insikt i onsdags. Ärligt talat så trodde jag att jag hade rett ut den frågan för länge sen. Jag har analyserat och funderat på mitt sockerberoende i minst tio år. Flera förklaringar har dykt upp. Jag äter socker när jag har tråkigt. Och när jag vill fira något. Socker är räddningen när mitt tålamod tryter. Eller när känner mig ensam. Ibland blir jag golvad av det sociala trycket, även om jag egentligen inte är sugen. Men oftast äter jag av gammal vana. För man måste väl äta lösgodis framför tv:n på fredags- och lördagskvällar? Man måste väl baka något gott när någon fyller år (även om det är en avlägsen släkting som man inte tänker fira)? Och till storhelger måste man väl överdriva enormt och lada upp med godsaker så det räcker minst en månad innan och en månad efter? Och till alla vanliga helger handlas det alltid hej vilt så man slipper åka till affären när man är ledig.

Jag undrar hur många som är mätta när de helghandlar en fredag på ICA? Min erfarenhet är att hungern gör mina val i det läget. Skammen som fyller mig när bandet blir fullt av enormt onyttiga kolhydrater har inte en chans mot begäret efter samma kolhydrater. Det är som att vara enormt törstig och så säger någon att man inte får dricka vatten. Lycka till.

Det är alltså dags för avprogrammering. På djupet. Jag kan överleva utan socker och mjöl. Jag måste. För jag mår inte bra av det. Men fortfarande är jag inte helt klar över vad som väcker en sådan längtan i mig. Varför känner jag sorg och saknad av tanken på att överge dessa vita, onödiga, hälsovådliga gifter? Det borde vara självklart att inte utsätta sin kropp för skadliga ämnen. Men det räcker att tänka på en kletig, kladdig och underbart söt kaka för att alla mina goda föresatser ska flyga all världens väg.

LCHF hjälper faktiskt. Om jag är noga. Men det är en kamp varje dag. Som tur är märker jag enorma hälsovinster direkt. Bra för motivationen. Plattare mage, bättre sömn, mer energi, lugnare tarmar, jämnare humör, vitare tänder för att bara nämna några positiva effekter.

Heja mej!

Föreläsning om sockermissbruk om någon vill veta mer:

 

Okej, det blev lite påskgodis…

…och lite smörgåstårta och jordnötskaka och vanlig tårta och påskmust. Den största anledningen till förfallet var egentligen min dotters 23-årsdag mitt i påskhysterin. Inte kan man säga nej till hennes egenhändigt bakade smaskigheter? Då skulle hon ju bli ledsen ju? Jag vill inte att mina barn ska vara ledsna. Så jag offrade mig.kaffe2_web

Men nu är det nya tag. Efter en helg i hejdlös frossa har jag idag hittat tillbaks till den smala LCHF-vägen. Socker och mjöl är åter bannlyst ur mitt kök. Nu blir det bara kaffe till kaffet.

Dagens skräckslagna kliv på upp vågen gav mig en annan sorts frossa. Vibrerande av ångest kikade jag försiktigt ner på siffrorna. Jag förväntade mig minst tio kilo plus. Det är bra med realistiska förväntningar. Vågen visade drygt 82 kilo. Jag blev glatt överraskad att jag bara hade gått upp ett kilo. Troligtvis är det mest vatten. (Ja, eller hur?!)

Igår kväll när jag landade i soffan fullproppad med kolhydrater insåg jag att det inte är värt det. Att äta socker och mjöl alltså. Det är inte värt priset. Även om det är himmelskt gott i munnen så är det mindre gott med halsbränna, akut magknip, uppsvälld mage, trött i huvudet och sugen på något mer fast magen är full. Dessutom får jag ont i kroppen och sömnproblem. Vilken idiot äter sånt som gör en sjuk? Jo, jag. Tills nu.

Så LCHF:andet handlar inte bara om att bli smal och oerhört snygg. Det handlar faktiskt allra mest om att må bra. Det låter väldigt präktigt. Men det bjuder jag på. För det är sant.

Vem bjöd in Suget egentligen?

Jag blir galen! Just som jag slappnar av och tror att jag är säker dyker han upp som gubben i lådan – Suget. I söndags övermannade han mig totalt. Måndagen gick bättre. Men i tisdags höll jag på att förlora kampen igen. Jag var precis på väg att smyga iväg till köket och röra till en kaksmet när min räddande ängel Patric trädde emellan mig och sockerpaketet. Utan min kära sambo hade jag bakat mockarutor och vräkt i mig utan hämningar. Men nu blev det en fruktsallad istället (inte ultimat ur LCHF-synpunkt, men bättre än en plåt kakor). Onsdagen förflöt utan några som helst kontaktförsök från Ni-vet-vem. Men idag – jösses vad sugen jag har varit!

Jag förstår inte riktigt när och varför jag blir sugen. Det måste bero på vad jag äter, men än har jag inte helt listat ut hemligheten bakom de bra dagarna. Idag var det så illa att jag började se syner. När jag åkte ut på gatan vid min brors hus svepte min blick över vägskylten utanför. Det stod Smörgåsgatan. Jag lovar! Nästa gång jag tittade stod det som vanligt igen – Söråsgatan. Någon driver med mig.

Suget hälsade på hela dagen. Patric var också drabbad idag. Därför fanns det reginebjuder_webingen som bromsade mig när jag än en gång smög iväg mot bakgrejerna. Innan jag fattade vad jag gjorde stod det en plåt med underbara mockarutor i köket. Jag skyllde på att jag ska bjuda på dem på påskafton. (Säääkert!) När synden stirrade mig rakt i ansiktet vaknade jag till lite grand. Vi åt en rejäl LCHF-kvällsmat innan mockarutsorgien skulle börja. Och som genom ett trollslag var suget borta. Varken jag eller Patric åt något från den väldoftande kakplåten. Men den står där. Jag är medveten om den hela tiden. Bäst att ge bort kakorna snabbt!

Sensmoralen är väl att man inte ska blanda ihop hunger och sötsug. Är man mätt och nöjd behöver man ingen sockerfröjd.

Sensmoral två: Ha inte socker och mjöl hemma när du LCHF:ar.

Dagens frestelse – återfall nummer två

Det är ju typiskt! Dagen innan vägning faller jag för kolhydratlockelsen igen. Jag hade inte en tanke på kakor i morse. Men så kom en vän på besök innan lunch. Vi umgicks och pratade i flera timmar. Magen började skrika efter mat. Men istället satte jag på kaffe. Vips så trollade vännen fram hembakade morotskakor ur en väl gömd burk i sin väska. ”Åh nej!”, tänkte jag samtidigt som jag såg en möjlighet att få äta socker. Jag var hungrig. Och det skulle ju vara oerhört otrevligt att säga nej till hennes egenhändigt bakade kaka? Som hon gjort bara för min skull? Jag skyllde på min goda uppfostran och bestämde mig för att falla för trycket. I samma ögonblick som hjärnan sa ”okej då” var jag förlorad. Innan mina ivriga händer hann hugga in på kakan avslöjade min vän att hon inte bakat kakan själv. Jag sa lite ursäktande att jag försöker låta bli socker. Vännen sa att hon också försöker. Hon lät bli kakan. Så jag behövde inte heller äta. Egentligen. Men det var som sagt för sent. Hjärnan hade redan sagt ja.

Strax efter vännen gått frågade min svägerska om vi ville komma in till henne på mat. Det skulle bli köttfärssås och spagetti. Jättesnällt. Vi sa ja. När man LCHF:ar kan man äta spagetti med gurka. Lätt som en plätt att rädda resten av dagen från kolhydrater alltså. Men vad hände? Spagettin var slut så svägerskan gjorde Lasagnette istället. Jättegott! Men hu så mycket pasta… Eftersom jag redan hade ramlat dit kunde jag lika gärna fortsätta äta. Sa hjärnan. Så jag åt. Till efterrätt blev det glass. Katastrof. Nu sitter jag här vid mitt köksbord med uppsvälld mage, halsbränna och dåligt samvete. Sockerkarusellen har gjort mig trött och slö. Aldrig mer! 2015-03-29 16.10.21

Så får jag syn på de två morotskaksbitarna som är kvarlämnade efter fikat med min vän. De ser så goda ut. De är goda. Men det hjälper inte, jag borde slänga dem ändå. Fast det kommer jag inte göra. Hjärnan vet redan att de kommer bli uppätna till kvällskaffet. Det spelar ingen roll vad resten av kroppen säger. Det är hjärnan som är sockerberoende.

Får börja på ny kula imorgon. Och se till att vara mätt och nöjd hela tiden. Det är det enda som funkar. Att vara mätt och undvika allt socialt liv…