Maten som fängelse

Ena veckan handlar allt om att fylla magen. Gärna så att den nästan spricker. Man lever för nästa måltid/fikastund/skafferibesök. En annan vecka är man fri. Mat och dryck är bara bränsle. Man kan styra vad och när man äter.

Vad är skillnaden?

Självklart maten man väjer! Men för att kunna välja måste man vara i rätt läge. Ingen kan bryta vanor utan motivation att ta de första stegen.

Min hjärna vet så väl vad kroppen mår bra av. Jag har provat det mesta. Och jag accepterar att viss mat är beroendeframkallande för mig. Det är därför jag halkar dit så lätt igen även om jag mår hundra gånger bättre med rätt mat. Här följer en lista mina största fiender:

  • vitt socker – i alla former
  • vitt mjöl – i alla former inkl pasta
  • övriga mjölsorter
  • potatischips
  • vissa färdigrätter/kryddblandningar med tillsatser, t ex Lasagnette och Tacokrydda

Konstigt nog har jag inga problem att avstå från dricka och snabbmat såsom hamburgare och pizza. Om jag inte struntar i allt och äter hejdlöst. Då kan jag få sug efter det också. Det bli ”allt eller inget”. Men i vanliga fall är det inte sånt som skapar längtan.

Så hur ska man ta sig ur den onda cirkeln med fel mat? Jag erkänner villigt att jag inte har ett klart svar på frågan. När jag faller så faller jag tungt. Ofta äter jag som en vettvilling i flera månader i sträck. Men till slut brukar man komma till en punkt där man har ett val. Det är som om kroppen skriker: ”Broms!” Det är då man har chansen. Kör man över kroppen då kan det dröja många månader till innan man har en öppning igen. Så det bästa rådet jag har är att invänta en inbjudan från kroppen. När den säger: ”Nu är det dags” har man allra bäst chans att lyckas.

Min kroppsliga inbjudan till nyttigare liv kom för tio dagar sedan. Direkt när jag vaknade kändes det annorlunda. Vi åt gröt den morgonen. Men jag ville inte ha socker eller sylt på. För första gången i mitt liv ville jag verkligen inte ha vitt socker i min kropp. Det kändes som jag skulle fräta sönder om jag åt ett enda sockerkorn. En ny upplevelse. Känslan höll i sig hela dagen. Så jag hängde med. Två dagar senare uteslöt jag även allt mjöl. Och nu är jag på banan igen.

Men vi har alltid ett val. Därför måste tanken också vara med. För även om syra-känslan fortfarande finns kvar när det gäller vitt socker så skulle jag lätt kunna köra över den. Lätt. För beroende bryr sig om om detaljer som att frätas sönder. Beroende vill bara ha. Oavsett konsekvenser. Det är därför det är så viktigt att ta all hjälp man kan få. Av både kropp, själ, tanke och andra människor.

Jag lever i nuet. Just nu känns kroppen bra. Just nu kan jag använda min tid till annat än att tänka på mat och godis. Just nu är jag sockerfri.

Tankar dyker på hur mycket tid jag har spillt. Tid som jag kunde använt till så mycket annat. Men skuld och skam har ingen plats i ett sockerfritt liv. Skam och skuld hör till överätarperioderna. Och där är jag inte. Just nu.

Varför klaga på regnet när solen lyser?

2014-09-17 19.01.41

 

Annonser

Hur många gånger får man börja om?

Börjar bli lite trött på mig själv. Det känns som jag skriver samma sak hela tiden. Om mina misslyckade försök att bli nyttig. Om mina omstarter. Om mina insikter varför jag äter fel och för mycket.

Det är intet nytt under solen. Förutom datumet då.

Men bara så ni vet så försöker jag igen. Just nu har jag varit mjöl- och sockerfri i sju dagar. En bra början ändå? Lite mindre svullen, lite lugnare i magen, mindre ont i muskler och leder – dessutom känner jag mig piggare. Precis som förra gången med andra ord.

Kroppen jublar. Hjärnan längtar (efter socker). Och jag hoppas bara på det bästa…

regine7_web

Inte konstigt man är förvirrad

Okej. Dags för veckorapporten. Kan inte direkt skryta med enorma framgångar men väljer att fokusera på det som gått bra först. Jag har till exempel dragit ner rejält på det vita mjölet. Det gör en enorm skillnad på hur magen mår. Jag har också ätit mycket mer grönsaker. Tror att det är 20150320_111500orsaken till att min månadslånga förkylning äntligen börjar ge med sig. Men det jag är mest stolt över är att jag har rört på mig ganska mycket senaste veckan. Kylan har inte direkt bjudit in till långpromenader, men snön har tvingat mig att skotta flera gånger. Och det är enormt bra träning! Även på jobbet har jag tränat mer än vanligt. Bra kondisträning att pulsa i 20 cm snö 🙂 Min största bedrift är dock att jag gjort min yoga hela två gånger sedan sist. Wow!

Nu till bekännelserna.

Sockret har flödat.

Så.

Vi behöver inte gå in mer på det.

Jag måste berätta en sak till. Anledning till min viktuppgång de senaste månaderna är så klart att jag gjort en bakbok. Dumt att göra bakbok när man ska låta bli socker och mjöl, men det där har vi ju redan diskuterat. Hur som helst är min bok klar och idag ska den levereras. Det ska bli så spännande. ”Det godaste jag vet” är en milstolpe. Min första pappersbok. Jag är enormt stolt över den. Och konstigt nog är det som om mitt sockersug blivit mindre sedan jag fick leveransdatum. Boken blir som en dödsruna över mitt osunda leverne på något sätt. Nu när jag skickar ut den i världen hoppas jag att Suget följer med. Alltså försvinner. Dunstar bort som ett dimmoln för att aldrig återvända. Nu när jag lämnat mitt receptarv vidare finns det ju ingen mening med att baka mer? Nästa generation får ta över nu. De som klarar av frestelserna bättre än jag.

Idag är en bra dag. Imorgon också. Och så vidare.

Hörs om en vecka!

profilbild_web

 

Ärlighet varar längst…

…även om det innebär att man får krypa till korset med svansen mellan benen och böja sitt huvud i skam inför det faktum att motivationen inte alltid vinner över frestelsen.

Ja, ja även solen har sina fläckar. Det är i dessa stunder man gör sina val. Är jag en som ger upp eller en som reser sig varje gång jag faller? Jag vill vara en som reser sig. Men ibland förtränger jag att jag har trillat. Ligger kvar på mina skrapade knän och blundar hårt. Tar en kaka till och låtsas att jag har kontroll. Ler tappert och säger att allt är okej. Att det inte är så farligt. Men jag fortsätter blunda.

Det är dags att låta sanningen vara viktigast. Jag kan inte gömma mig bakom ursäkter och irrbloss längre. Bättre att vara en ärlig sockermissbrukare än en ljugande feg mus. Så här följer min osminkade redogörelse för veckan som gått.

På tisdagen var jag taggad. Eftersom jag var ledig kunde jag lägga min energi på rätt mat och allmänt hälsosamt leverne. Huset var tömt på sockerstinna skapelser och jag var faktiskt inte ens sugen. Jag åt mig ordentligt mätt och var – förvånande nog – nöjd. Fylld av energi gjorde jag till och med några solhälsningar. Kroppen klagade lite, det var länge sedan. Men efteråt kände jag mig som en kung. Det nya nyttiga livet gick som på räls.

Onsdagen började okej med bra frukost. Men jag hade sovit dåligt på grund av kylan (-18 grader, kallt inne också). Förmiddagen var en kamp mot frusna fingrar och isiga tår. Att jobba ute i kylan tar mycket energi. Så vid lunch var jag trött, frusen och hungrig. Jag åt värmande soppa och satte på en kopp kaffe. Då slog Suget till, det anföll utan förvarning. Och den här gången var jag inte hemma. Jag var hos min bror (som också är min chef). I hans hus finns det massor med sötsaker kvar efter julhelgerna. Shit. Chanslös slevade jag nästan tvångsmässigt i mig cheesecakeglass. Därefter fick sig den välfyllda godisskålen en omgång. Snacka om att falla dit.

Torsdagen blev ungefär som onsdagen. Tyvärr. När min arbetsvecka var slut på torsdag kväll åkte jag hem. Jag kände mig besegrad och uppgiven. Väl hemma kändes det lite bättre. Där var det i alla fall fritt från kakor och godis.

Fredag skulle bli en nystart. Vi åt nyttigt och hoppet återvände. Kroppen fick ordentligt med vila och jag lyckades äntligen bli genomvarm igen. Det är lättare att vara sund och nyttig när man inte fryser. Ett tag verkade det som om helgen skulle bli en lätt match. Tills telefonen ringde. Det var Patrics mormor som ville bjuda hela familjen på lördagsmat. Jag kände ett litet sting av oro. Men så slog jag bort det. Vad kan hända egentligen? Mat hos mysiga Rut kan väl inte vara så farligt?

Lördagen kom. Min magkänsla visste så klart att dagen var körd. Därför var jag inte så noga med frukosten. Ett säkert tecken på att jag omedvetet redan bestämt mig för att äta allt som kom i min väg. Hjärnan hade sagt okej innan jag fick vara med och bestämma. Klockan två kom vi till Rut. Det vankades pizza. Jag kunde ha valt en sallad. Men som sagt hade jag redan gett upp. Efter pizzan följde bullar, kakor och en ljuvlig bakelse. Jag åt allt. Naturligtvis. Magen var svullen och egot stukat när jag la mig på kvällen. Varför ska det vara så svåååårt?

På söndagen fick vi oväntat och mycket trevligt besök av min dotter och hennes kille. Hon har varit 60 mil bort så vi har inte kunnat träffas sedan mitten av december. Nu blev det julklappsutdelning. Hon visste inte att jag försöker vara nyttig igen så hennes julklappar var ätliga. Underbara cookies och en stor favoritchokladkaka landade därför helt plötsligt i mina händer. Dessutom uppenbarade sig överblivna julkakor på något sätt i köket. De kom från min snälla svägerska. Något till kaffet när vi hade så fint besök. Och så. Som alla begriper gick det här inte så bra. När dottern hade åkt var huset åter fyllt av godis och kakor. Jag gav tillfälligt upp.

Idag är det måndag. Nu är klockan 23.00 och vi har klämt i oss alla onyttigheter. Hemmet är åter rent från sockerinkräktare. Skam den som ger sig. Motivationen börjar återvända. Hoppas brorsan har ätit upp allt sitt godis på onsdag när jag kommer dit.

Så, det var min vecka. Osminkat och ärligt. Jag tror att det blir lättare att vara nyttig om jag måste erkänna alla misstag så här offentligt. Eller hur? Kom gärna med tips och uppmuntran i kommentarsfältet. Det behövs…

En dag i taget 🙂

På bilden syns vår braiga mat från i fredags. Mättande, jättegott och ett utmärkt försvar mot godissug! Recept God omelett.

omelett_web

Sista kakan

Julen var inte snäll mot mina nyttiga ambitioner. Mitt intresse för bakning skapade också en och annan fallgrop. Men efter månader av sockerrus har jag äntligen fått nog. Motivationen spirar och längtan efter grönsaker rör sig yrvaket under ytan. Så långt är allt gott och väl. Men ett stort problem kvarstår. Hemmet har varit överfullt av kakor och godis. Och även om jag vet att jag inte ska äta det där mer är det oerhört svårt att ge bort saker som jag älskar att äta. Min lösning var att äta upp allt. Och då menar jag allt. Igår tog godiset slut. Och idag åt vi upp de sista kaksmulorna från frysen. Jag hade tänkte börja i förrgår, men kakorna var i vägen. Men nu är jag väl äntligen fri?

solskenskaka2_web

Ja, jag vet. Det är nu det börjar på allvar. Det finns ingen återvändo. Bye bye mitt älskade vita gift.

Jag och min vän som är på samma resa hade ett stöttande samtal idag. Vi upptäckte några viktiga sanningar. Det handlar egentligen inte om maten. Vi vet båda två hur och när vi ska äta för att må bra. Vi vet också hur och när vi borde röra på oss. Problemet är att vi inte följer våra egna råd. Varför? Det är där vi ska börja. Hitta orsaken bakom vårt behov av ”fel” mat. Tidigare erfarenheter har lärt mig att när jag äter rätt återvänder också energin att röra på mig. Så maten är nyckeln. Därför ska vi den kommande veckan försöka avtäcka de tankemönster som hindrar oss att göra hälsosamma val. Skriva dagbok typ. Min kommer bli här. Mest för min egen skull så att jag kan följa mina insikter och framsteg.

Självklart hoppas jag även att de som läser ska följa med på resan och få inspiration.

En dag i taget 🙂
nyttigt_web

Nytt år och nya löften

Jaha. Så var man där igen. I verkligheten. Där  magen putar och kondisen är ett minne blott. Min kropp är verkligen värd bättre. Jag kan inte hålla på så här längre.

I höstas brakade den någorlunda regine_webnyttiga kosthållningen samman fullständigt när det bestämdes att vi skulle trycka min bakbok ”Det godaste jag vet”. Den har funnits som e-bok sedan 2014 men nu hade vi äntligen råd att göra om den till pappersformat. Mitt intresse för bakning rimmar illa med min kropps behov att undvika vitt mjöl och socker. Men hjärnan övertalade mig snabbt att fortsätta ändå. (Min kära hjärna är den som är sockerberoende i familjen.) Nästan direkt insåg vi att de flesta av mina bilder inte höll för tryckning. Vad göra? Baka så klart! Och vem kan låta bli att äta nybakade bullar och läskande pajer när de står precis under näsan  på en? Inte jag i alla fall.

Nu är boken ivägskickad till tryck. Jag är stolt och glad över vår skapelse. Men oj vilka spår allt bakande har satt på min kropp, energinivå och hälsa. Jag är trött, tung och ständigt förkyld. Magen är uppsvälld och bubblar oroväckande. Så fort jag vaknar på morgonen längtar jag efter att få lägga mig igen. I bakhuvudet finns ständigt en svag oro att kroppen ska protestera på ett dramatiskt sätt för att jag missköter den så. Hjärtattack? Stroke? Diabetes? Men så fort oron blir för stor dövar jag den snabbt med en nybakad vaniljbulle och en påse godis.

Jösses…

Men nu har som sagt eftertankens kranka blekhet drabbat mig. Det kan bero på att jag just idag är enormt trött på godis och kakor efter en hel höst med överflöd av bakverk. Jul och nyår var inte heller helt utan godis. Men hur som helst måste man smida medan järnet är varmt.

Nästa steg är att bestämma vilken metod man ska använda i det nya hälsosamma livet. LCHF? Det är effektivt, men man måste vilja äta kött, fett och allt det där. Jag är inte alls sugen på det. Man kanske skulle prova juicefasta? Bara att köpa en juicepress och sätta igång. Men jag är pank efter jul. Äggdieten? Näe, provade den en halv dag och fick nog för resten av livet. Det måste bli något som funkar i längden.

Mitt största mål är inte att bli smal och snygg, även om det skulle vara välkommet. Det viktigaste är att hitta energin igen. Att må bra och få en smärtfri kropp. Jag vill vakna på morgonen med livsglädje och längtan efter en ny dag. Jag vill springa runt på ängarna som kalvar på grönbete utan att få kramp i både lungor och ben. Jag vill slippa det ständiga sötsuget som egentligen bara ett symptom på att jag inte lever till fullo. Jag har inte tid för sötsug! Det finns så mycket annat jag måste hinna med.

Den här gången tänker jag använda en helt ny metod. Intuitionsmetoden. Min magkänsla ska få guida mig till rätt mat och leverne. Jag använder en healingmetod i min vägledningsverksamhet. Den ska jag använda på mig själv. Till stöd har jag en kompis som är på samma resa. Varje söndag ska vi hjälpas åt att känna in vad vi behöver äta och låta bli att äta för att må bättre kommande vecka. En vecka i taget, en dag i taget. Med start idag.

Startvikt: 86 kg
Mående: Trött, förkyld, svullen mage. lätt huvudvärk, ont i en del leder
Mat kommande vecka:
Undvika helt: Vitt mjöl och margarin
Äta mindre av: mjölk och torkad frukt
Äta mer av: rotfrukter, nötter och ägg

Så enkelt kan det vara. Återkommer nästa vecka med resultat 🙂

Skål med nyttig smoothie och ett riktigt GOTT NYTT ÅR!
milkjordgubb_web

Ett försök att förklara hur det känns att vara sockerberoende

Jahapp. Länge sedan sist. Det har sin förklaring. Jag har frossat igen. Så fort jag släpper det allra minsta på kontrollen ramlar jag ner i sockerdiket. Diket är djupt och ganska behagligt. Om man bortser från magknip, trötthet, uppsvälld kropp och allmän vissenhet. Men det är lätt att vaggas till ro där bland godis, kakor och glass. En falsk trygghet, men ändock väldigt effektiv och lockande. ”Stanna hos mig”, säger diket. ”Här är det gott att vara. Varför ska du hålla på att bråka så om vad och hur du ska äta? Är det inte lika bra att bara ge upp, låta kroppen få vad den vill och älska alla extrakilon som kommer som ett brev på posten? Varför kämpa emot?”

Långa perioder låter jag mig övertygas. Sockrets övertalningsförmåga är bedövande. När jag väl doppat mig i sockerdiket är det enormt svårt att ta sig upp. Tänk dig att du halkar ner i en grop med gyttja. Kanterna är ganska branta och höga. Allt är blött, kallt och halt. Gyttjan suger ur dig all kraft med sitt sirapssega motstånd. Nere i gropen hittar du en grotta. Den är mysig. Kanske lite väl mörk? Och ensam? Men det uppvägs av de bekväma stolarna, den stora platt-tvn och den färgglada havet av sötsaker. I ditt tillstånd känns det som himmelriket. Även om du vet att det inte är bra för dig ger du upp och går in.

Men efter en stund i grottan börjar rastlösheten komma. Himmelriket har sina brister. Du blir tröttare och tjockare för varje dag. Det känns som all din tid upptas av oviktiga saker (socker, socker, socker). Du saknar något viktigt. Du saknar Livet.

Till slut bestämmer du dig för att du vill försöka komma upp ur din falska värld. Sockret tillfredsställer inte dina behov längre. Du vill ju leva. Till fullo! Men du vet att om du ska komma ur gropen kommer du bli kladdig, kall och trött. Du är tyngre och tröttare än när du ramlade ner. Det kommer ta timmar, kanske dagar att slåss med gyttjan och den branta stigningen. Att kämpa sig upp ur diket kommer kräva all din kraft. Risken är stor att du kommer glida tillbaks och ge upp. Det har hänt så många gånger förr…

Vet ni vad det allra konstigaste är? Att jag har kämpat mig uppför den där eländiga dikeskanten massor med gånger. Det är befriande och härligt på alla sätt. Kropp, känsla och psyke mår så mycket bättre redan efter ett par dagar.

Men vägen mot hälsa och välmående är lurig. Det finns otaliga nästan osynliga fallgropar. Innan man fattar vad som hänt kommer man för nära kanten. ”Jag ska bara ta en liten tårtbit, faster blir så ledsen om jag inte smakar på hennes hemlagade marängtårta. Nu när  jag varit sockerfri x antal veckor går det säkert bra.”

Säkert. Det brukar gå jättebra. Tills man upptäcker att man sitter i botten på MonsterDiket igen.

Men skam den som ger sig. Nu har jag satt på mig klätterutrustningen igen. En dag i taget. Inte falla ner i det blöta, kalla en gång till. Kanske, kanske har jag lärt mig något av alla mina tidigare snedsteg.

Kanske.
regineona